Metformin hittades i hjärnan
Metformin är ett välkänt och länge använt läkemedel för att reglera blodsocker hos personer med typ 2-diabetes. Man har länge vetat att det minskar glukosproduktionen i levern och förbättrar insulinets verkan i kroppen, och man trodde främst att verkningsvägarna gick via levern och tarmarna. Nu har forskare visat att det också tar sig till ventromediala hypotalamus (VMH) och interagerar med SF1‑neuroner (neuroner som uttrycker transkriptionsfaktorn SF1).
Makoto Fukuda, huvudforskare för studien, säger: “Denna upptäckt förändrar hur vi tänker på metformin. Det verkar inte bara i levern eller tarmen, utan även i hjärnan.”
Vad djurstudierna visade
Studierna gjordes på möss. Forskarna såg att metformin stänger av proteinet Rap1 i VMH, en hjärnregion som är känd för att reglera kroppens metabolism. De tog även fram möss som saknade Rap1, och då hade metformin ingen effekt på kognitiv försämring. Det ger starka bevis för att metformin verkar via en annan mekanism än andra diabetesläkemedel.
Fukuda kommenterar: “Vi fann att SF1‑neuroner aktiveras när metformin introduceras i hjärnan, vilket tyder på att de är direkt involverade i läkemedlets verkan.” Intressant nog reagerade hjärnan på mycket lägre doser av metformin jämfört med levern och tarmarna, vilket tyder på att mindre doser kan ge en koncentrerad effekt i hjärnans skyddsbarriär.
Vad det betyder för behandlingar
Den här upptäckten öppnar för nya möjliga behandlingar för diabetes som riktar sig direkt mot hjärnans metaboliska vägar. Långsiktiga forskningsplaner innefattar att undersöka om samma Rap1‑signalering påverkar andra kända hälsoeffekter av metformin i hjärnan, som att bromsa hjärnans åldrande och minska riskerna för långtidsverkningar efter sjukdomar som långtidscovid.
Fukuda noterar: “Dessa fynd öppnar dörren för att utveckla nya diabetesbehandlingar som direkt riktar sig mot denna väg i hjärnan.”
Andra studier och observerade fördelar
Utöver djurstudierna finns en studie från samma år som följde mer än 400 postmenopausala kvinnor. Den visade att de som använde metformin hade en 30 % lägre risk att dö före 90 års ålder jämfört med de som tog sulfonylurea. Det talar för metformins potential att minska åldrandeeffekter och förbättra livskvalitet på lång sikt.
Metformin har få allvarliga biverkningar, även om gastrointestinala problem som illamående och diarré förekommer hos upp till 75 % av patienterna som använder läkemedlet.
Den nya insikten om metformin och dess verkan kan bana väg för betydande medicinska framsteg och förändra hur vi ser på behandlingar för diabetes och de komplikationer som följer med sjukdomen, vilket kan inspirera framtida forskning inom systembiologi. Med mer forskning kan vi få ännu effektivare sätt att hantera, och kanske förebygga, typ 2-diabetes hos människor.
