Sanering på 1970‑talet och veteranernas hälsa
I slutet av 1970‑talet skickades ungefär 4 000 trupper, däribland Robert Celestial, till Runit för en saneringsinsats. Celestials berättelse visar på hårda arbetsförhållanden: han var med och lastade och kastade kärnavfall i en 10 meter djup krater, ofta endast iklädd shorts och gummistövlar. Efter sju år i armén gick han i medicinsk pension på grund av svåra hälsoproblem: blödande bölder, sprött skelett och leversjukdomar. Han slapp visserligen cancer, något många av hans kamrater tyvärr drabbades av, men hans historia belyser de långsiktiga följderna av att arbeta i en radioaktiv miljö.
Vad forskarna säger och hur domen mår
Ivana Nikolic‑Hughes, kemidocent vid Columbia University, och Arjun Makhijani, kärningenjör, har uttryckt stark oro över Runit Domes konstruktion och hållbarhet. Nikolic‑Hughes mätte strålningsnivåerna redan 2018 och upptäckte sprickor i betongen. Med stigande havsnivåer och allt kraftigare stormar ifrågasätter hon domens integritet och säkerheten för invånarna på de omkringliggande bebodda öarna (de ligger bara 32 km bort).
Makhijani påpekar att en betongkonstruktion inte kan hålla under den tid det tar för plutonium‑239 att sönderfalla — mer än 24 000 år. Det stämmer med rapporter om att sprickor redan börjar synas på mindre än 50 år.
Offentliga svar och politiska komplikationer
I 2023 erkände Marshallöarnas regering slutligen veteranerna som “atomveteraner”, vilket gav dem rätt till ersättning för deras funktionsnedsättningar. Det erkännandet kom för sent för många, bara ett fåtal hundra av de ursprungliga trupperna lever idag.
Samtidigt menar US Department of Energy att sprickorna i Runit Dome är naturliga tecken på åldrande betong och att en eventuell läcka från strukturen är liten jämfört med den redan existerande radioaktiva kontamineringen i lagunen.
Lokalbefolkningen och forskarnas oro
Trots försäkringarna från det amerikanska departementet uttryckte Marshallöarnas tidigare hälsominister Jack Niedenthal frustration över att konkreta åtgärder för att förstärka eller reparera domen uteblir. Forskare och lokala företrädare fruktar att stigande havsnivåer och klimatförändringar kan leda till katastrofala konsekvenser för samhällena och miljön i området.
Runit Dome står kvar som ett monument över en mörk period i vår historia. Det kräver uppmärksamhet och insatser för att skydda både nuvarande och framtida generationer från riskerna med vårt kärntekniska arv. Det är viktigt att vi frågar oss hur vi kan hantera dessa långsiktiga risker nu och i framtiden för invånarna i regionen.
