Så gick räddningsarbetet till
Knölvalen upptäcktes i början av veckan och flera försök gjordes från måndag till torsdag för att få den tillbaka till djupare vatten. Ett tidigt försök innebar användning av polisbåtar som försökte skapa större vågor för att få valen att simma loss. Den metoden stoppades dock snart för att undvika att stressa djuret mer än nödvändigt.
På tisdagen testades en idé att suga bort sand under valen med en suggrävmaskin (Saugbagger), men sanden var för kompakt för utrustningen. På torsdagen användes flera grävmaskiner för att gräva en ränna framför valens huvud. Det var sedan, tack vare en sväm-dredger (Schwimmbagger), som valen till slut kunde ta sig ut i djupare vatten natten till fredag.
En viktig insats kom från biologen Robert Marc Lehmann, som snorklade fram till valen och höll sig vid dess sida under torsdagen. Hans arbete, tillsammans med stöd från medlemmar av Sea Shepherd och Greenpeace (närvarande med gummibåtar), blev avgörande. Båtförarna arbetade för att hindra valen från att simma tillbaka mot grundare vatten.
Valens hälsa och vidare resa
Trots de hårda prövningarna bedömdes valen vara i relativt gott skick av Stephanie Groß från Institutet för terrestrisk och akvatisk viltforskning (ITAW), även om en lina hade fastnat i dess mun. Stefanie Groß förklarade att valens hud påverkats av det låga salthaltet i Östersjön (det kan göra huden känslig och öka risken för infektioner), vilket kan leda till försvagning. Trots det verkade valen, utifrån det som syntes, fortfarande välmatad.
Det framkom också att valen visade motstånd när den närmade sig sina räddare, med kraftiga rörelser och högt snortande. För närvarande eskorteras valen cirka 300 meter ut från kusten av ett kustbevakningsfartyg samt flera båtar. Att få den säkert vidare mot Nordatlanten späckhuggare och sedan vidare mot Atlanten bedömdes vara avgörande för dess långsiktiga överlevnad, något som Stephanie Groß uttryckte så här: “Han bör nu helst simma till Nordsjön och sedan till Atlanten.”
Miljöutmaningar och vad valen visar
Joseph Schnitzler, även han från ITAW, uppskattade att djuret sannolikt är mellan 12 och 15 meter långt och väger cirka 15 ton. Denna storlek och massa gör Östersjön till en svår miljö för en sådan varelse. Östersjön fungerar ofta som en “blindgata” för marint liv (det finns begränsade resurser och svårt att hitta långsiktig föda).
Insatsen visar vikten av samordnade miljöåtgärder för att bevara marina däggdjurs välbefinnande, liksom behovet av snabba och beslutsamma åtgärder vid plötsliga naturhändelser. Flera organisationer och enskilda, inklusive medföljande interna och externa observatörer och experter, hjälpte till att säkra valens frigörelse och bidrog till att öka medvetenheten om den förödande miljöpåverkan som moderna ekosystem står inför.
Händelsen pekar på den känsliga balansen i marint bevarande och visar varför internationellt samarbete och integration av specialistkunskap är så viktigt. Som läsare påminns vi om havets oförutsägbarhet och det gemensamma ansvar vi har för att skydda dess mest utsatta invånare.
